Norditalienska bankirfamiljerna kopierade Tempelherrarnas bankorganisation i början av medeltiden. Norditalienska bankirfamiljerna var etablerade inom handel och utvidgade sin verksamhet med utlåning av pengar.
Norditalienska bankirfamiljerna var födda. Norditalienska bankirfamiljerna gjorde affärer med alla oavsett religiös tillhörighet. Således blev både kristna, muslimer och judar kunder till bankirfirmorna i Florens, Pisa och Venedig. De norditalienska bankirfamiljerna lånade ut till fast ränta En viktig skillnad mellan Tempelherrarna och de norditalienska bankirfamiljerna var att de senare lånade ut till vanliga människor. Tempelherrarna hade bara gjort affärer med adeln.
Norditalienska bankirfamiljerna fanns överallt där det behövdes krediter, vid alla viktiga handelscentrum. De ställde upp bänkar och bord, från vilka de inte enbart sålde varor utan växlade valutor och lånade ut pengar. Den moderna banken föddes. Ordet bank kommer från italienska som betyder ”bänk” eller ”bord”. Från italienskan spred sig orden ”bank”, ”banco” och ”banque” till alla europeiska språken.
Det har alltid förekommit någon form av penningutlåning. Det nya var att bankirfamiljerna erbjöd ”papperslappar” istället för hantering av guld och silver. Papperslapparna var växlar, en slags skuldförbindelse.
Kyrkans totala förbud mot ränta
Det som gjorde det svårt för norditalienska bankirfamiljerna var kyrkans totala förbud mot ränta. I moseböckerna finns förbud mot att ta ränta (ocker) av sin broder. Judiska bankirer tilläts låna ut pengar mot ränta eftersom kyrkan ansåg att judar var förtappade. De ansågs inte vara bröder till kristna.
Rent praktiskt gick det till så att den som behövde låna gick till en bankir och skrev på en växel. Skriva på en växel innebär att man förbinder sig att betala en viss summa ett visst datum. Växeln innehöll inga uppgifter om hur mycket en person hade fått låna mot växel, det fanns alltså inga uppgifter om ränta eller liknande. För att vara helt säker på att kyrkan inte skulle uppfatta det som ränta skulle växeln lösas mot en annan valuta. Bankirer var alltså i praktiken inget annat än växlare, ett arbete som alla såg ner på. Bankirfamiljerna tjänade sina pengar mot ”avgifter” för hantering av växlar. Norditalienska bankirfamiljerna gjorde affärer med överklasen och därför mer ansedda än valutaväxlarna.